Nervositet, ren och skär lycka, tung besvikelse, pirrigt som förälskelse, göra slut lack, gladare än aldrig förr, förnedringen i att känna sig sämst eller stolt som en tupp. Upp som en sol och ner som en pannkaka, jag-duger-inte!-tårar och jag-duger-visst!-tårar. Och känslorna infinner sig alltid vid samma tidpunkt år efter år. Jag blir som besatt. Alla i min omgivning känner av den.
Besattheten.
När jag var på min första gala 2004 vann jag och min copy-partner Rebecka Osvald kycklingstipendiet. Det var en otrolig känsla. Jag kommer ihåg att jag tittade upp på Hans von Sydow, som var ordförande det året, och frågade om han inte kunde berätta i förväg om vi skulle vinna, men han bad mig att lugnt sitta ner i båten. Jag höll på att dö av spänning. När dom sen ropade upp våra namn skrek jag av glädje samtidigt som jag likt en galning – fullständigt rusade upp på scenen för att slita åt mig ett diplom. Och det var bara början. Detta var min första Guldäggsgala och den första av många nagelbitare framöver. Frustrationen av att inte veta hade börjat.
Sen, dagen efter galan, är det som ingenting har hänt. Man andas ut och allt blir som vanligt igen. Andra säger att det bara är en tävling, lugna ner dig! men jag kan inte tygla mig. Någonstans tänker jag att det är bra för mig ändå. Jag blir peppad när jag ser massa bra kampanjer i juryn eller på Guldäggsgalan. Alla grymma jobb får mig att vilja bli bättre. Och sen blir det vardag igen, pratar KPI:er och always on. Och om vi har tur kan vi göra något riktigt bra som tar oss till nästa års Guldägg, så adrenalinet kan slås på i vanlig ordning.
Jag har blivit ärad att få sitta i Guldägget hela 8 gånger varav 3 som kategoriordförande. Och nu ska jag få bli ordförande över hela det här underbara spektaklet 2024. Som jag har längtat. Vad jag hoppas för juryn 2024 är att alla i juryn går in och har roligt, blir inspirerade, uppmärksammar jobben som verkligen förtjänar att vinna, lämnar tjuvnyp och oginhet hemma. Att dom får känna massa. Att vi lyfter kunderna som vill lika mycket som vi och förmodligen kämpar ännu mer för att göra reklam som känns och berör. Jag vill premiera dom som vågat släppa det taktiska för en sekund för att ge det långsiktiga och emotionella en chans.
Tänk om den här gamla hönan hade kunnat berätta en hemlis för den där lilla kycklingen 2004.
– Hörru hjärtat det kommer vara jäkligt jobbigt att ingenting veta framöver MEN håll ut, om exakt tjugo år är bara du som kommer veta allt, precis allt.
Med andra ord kommer 2024 bli mitt allra lugnaste någonsin men sen är jag beredd att köra hela känslosregistret 20 år till.
Vi ses på ”Ägget”. Kram
Josephine Wallin Ankarstrand